Älskar sol, älskar vår, älskar ljus :D. Tänk vilken skillnad det gör av att det har blivit ljusare, och att solen tittar fram lite oftare och snön smällter bort, underbart.
Nu känns det verkligen som att vi går mot ljusare och varmare tider, - längtar att få så mina blommor och grönsaker, att sitta ute och fika, det kliar i mina fingrar och jag knappt kan vänta. Idag har vi avnjutit av det fina vår solen på tomten, sparkat lite fotboll, sprungit runt huset och lagat mat av snö och plommon kärnor. Det är härligt, barnen var så nöjda och jag med.
pratade lite med min kära man på telefon idag, då han åkte tåg till Jönköping på jobb, och tog en taxi från Jönköpingsstationen till destinationen, - taxi chaufför var en kvinna som har en 2 årig pojke som hon lämnar på dagis. Hon berättade hur gärna hon hade velat vara hemma med sin son, men har ingen möjlighet, då hon är ensam, hon berättade att hennes pojke har lär sig att äta själv, vilket är roligt med samtidigt jobbigt pga att hon inte har fått lära honom, utan dagis fröknar. Hon känner att hon missar mycket som händer i sitt barns liv för att hon måste jobba.
Jag tänker, vad bra jag har det! Det är inte alltid så självklart för mig att jag har detså bra, det blir lätt klagamål för petitesser, ibland kan det kännas som att man slösar bort sin tid genom att vara hemma med sina barn, istället för att göra som "alla andra" och bara lämna barnen på dagis och skaffa mig ett liv, och att vara hemma mamma är något som inte uppskattas av många. Jag träffar mammor, som frågar mig vad jag gör och när dessa får höra att jag är hemmafru/mamma, känner jag negativa vibrationer ifrån de, och så frågar de: Men vad gör ni när ni är hemma? Hur orkar du?, varför sätter du inte bara de på dagis? Det är både frustrerande och ledsamt att man mötts av sådana, under hela tiden jag har varit hemma har jag träffat max 3 personer som har get mig kredit för att vara hemma. Och när jag hör att det finns någon som lider av att behöva lämna sitt barn med någon annan och behöva jobba, så fylls jag av tacksamhet och uppskattar mera det jag gör och förstår att det jag gör är att ha ett liv. Att förhoppningsvis i framtiden, kommer mina barn att komma ihåg att det jag gjorde gjorde jag för deras skull, att jag levde mitt liv för att försöka bygga ett fast och kärleksfull grund för dem, och inte hade brottom med att skicka dem till förskolan för att jag ska förverkliga mig själv. Tankarna har funnits där men i slut ändan känner jag och förstår att det är för en bra sak.
Jag dömmer inte någon, jag respekterar alla människor som de är och vilka beslut dessa fattar, tycker att det är viktigt att man vissar respekt och kärlek till sina medmänniskor, oavsett status, ras, och bakgrund, så kan vi alla bidra till en bättre värld.
